ECHTZEITMUSIK Compilation - REVIEWS
Year's end list of releases, 2012 : Echtzeitmusik Berlin encompasses a disparate group of musicians who have settled in Berlin over the last decade.
Assembled to accompany a book by the same name which delved in to the scene, the music on this three-disc set ranges from solos for hyper-amplified
light bulbs courtesy of Michael Vorfeld, the mash-up of acoustic instruments and electro-mechanical manipulations of MEK
(Burkhard Beins, Michael Renkel, and Derek Shirley), the low end striated groans and growls of Robin Hayward's microtonal tuba in concert with Morten
J. Olsen's rotating bass drum, and the flat-out stomp of MoHa! There is also representation by large ensembles like Phosphor and The Splitter Orchestra,
a 20-piece all-star ensemble made up of many of the musicians who appear across the set. The best that can be said for a compilation is that it makes
you want to dig into more. This one truly delivers.
- Michael Rosenstein, Dusted -
With the German capital now home to a mass of creative musicians, it takes a 40 selections on three-CD anthology "Echtzeitmusik Berlin" to try to define the scene.
Although currents of free jazz, notated music, punk-rock and all sorts of electronic programming are universally accepted, echtzeitmusik is defined
differently by each innovator. For instance the long pauses and foreshortened breaths from Robin Hayward's microtonal tuba and intermittent plinks
from Morten Olsen's rotating bass drum on "Deep Skin" may come from the same reductionist base as "Versprechen" which mutates piano strings strums
by Andrea Neumann with linear trumpet breaths from Sabine Ercklentz. But the studio collage that's Annette Krebs' "In-between", mutating ring-modulator
whooshes, music samples and layered voices has little in common except density with Antoine Chessex's "Errances" which inflates a single saxophone's
tremolo timbre to near organ-like cascades. So what defines the sounds? The key may be "Blues No. 5" by Perlonex. Guitar feedback, turntable scratches
plus drum smacks and electronic quivers reach an intensity that equals the emotionalism of a blues singer. Consequently honesty and innovation supersede
musical forms. "Echtzeitmusik Berlin" allows the listener to sample and choose.
- Ken Waxman, Whole Note/JazzWord -
Around the turn of the Millennium, Berlin surpassed London as the place to head for if you were an improvising musician.
As the city bulged at the seams with artists arriving from all over, younger elements of the burgeoning scene sought out a new name
to distinguish their endeavours from old pigeonholes of improvised music or free jazz. Somehow, Echtzeitmusik, or real-time music
, became the catch-all phrase for a community that would spread beyond Improv to encompass all kinds of musical creativity.
In 2011, the scene defined itself with a book, Echtzeitmusik, edited by four musicians, including percussionist Burkhard Beins.
Beins is also the curatorial force behind a three disc set released to accompany the book. As might be expected from musicians,
the audio document is a more even affair then the written one.
The Echtzeitmusik philosophy, if indeed it had one, was always more social and political than anything wrapped up in musical genre.
While the electroacoustic improvisation at the heart of the book remains prominent, one of the set's three discs contains music
that happily references other styles while retaining a shared spirit of invention. Noise, post-rock and even glimpses of jazz appear,
but it's the improvisation that stands out.
Because it's compiled by the musicians themselves, the set consists almost entirely of recently recorded material, considerably upping it's ante.
The main concern here is that much of the collection is too short. Highlights include the disembodied spoken word samples of Annette Krebs,
who also takes arole in the pointillistic minimalism of supergroup Phosphor, as does Robin Hayward, whose microtonal tuba paired
Morten J. Olsen's rotating bass drum produces a wonder of low-end reductionism. Elsewhere, Thomas Ankersmit's razor-edged electronics
are viciously vibrant, and Perlonex, Beins' trio with Ignaz Schick and Jörg Maria Zeger, offer an uncharacteristically raucous eight
minutes of progressively thunderous cacophony. At least a third of this survey of a unique city urges you to hear more, and for a release of this
kind that's an impressive hit rate.
- Richard Pinnell, The Wire -
In the mid '90s, recordings began to come out from Berlin documenting a new sensibility, as groups like King Übü Örchestrü and Sven-Åke Johansson's
trio with Axel Dörner and Andrea Neumann began moving the language of free improvisation away from the brawn and heft that had predominated in the decades before.
Then, in short order, came Dörner's Trumpet on A Bruit Secret and Phosphor's debut release on Potlatch featuring Dörner, Neumann, Burkhard Beins, Alessandro Bosetti,
Robin Hayward, Annette Krebs, Michael Renkel, and Ignaz Schick, bringing notice to what was often referred to as "Berlin Reductionism." There was a clear resonance with
like-minded musicians, particularly in London, Boston, and Tokyo, and a free interchange began, sparked by international travel and an influx of artists who moved to the German capitol.
For those keeping tabs on the music via recordings, the burgeoning improv scene seemed far more homogenous than was actually the case. The book Echtzeitmusik Berlin (Wolke),
which came out last year, helped put "Berlin Reductionism" within the context of an evolving group of venues and musicians that was more open and stylistically far-reaching.
Through a series of essays written by those living in Berlin and frequent visitors, the book documents a community that came together in clubs, house shows, squats, and alternative cultural
spaces that sprang up in the city after the fall of the Berlin Wall. The term "Echtzeitmusik," literally translated as real-time music, began being used in the mid-'90s, and the Web site
echtzeitmusik.de was launched to announce the burgeoning number of concerts throughout the city.
Allegiances were formed, cutting across genres, drawing on cracked pop, punk, noise assaults, site-specific sound installations, electronica, free jazz, and improvisation.
As a companion to the book, Mikroton Records, has now released a 3 CD set, compiled by Burkhard Beins and expertly mastered by Nicholas Bussmann, Werner Dafeldecker, and Valerio Tricoli.
Over the course of 41 cuts and nearly four hours of music, this set provides an invaluable broad-brush overview of a wildly diverse scene. Taking cues from the scene itself, each CD is an amalgam,
eschewing any pigeon-holing of trends or styles, jump-cutting from micro-quiet, timbral explorations to brash assaults, from solos to large ensembles, from sonic abstractions to beat-driven stomps.
If any one aesthetic holds all of this together, it is a collective sense of exploration; a willingness to push various forms of sound production and spontaneous music making in new directions
by crashing together new and existing forms.
That said, there are trends that emerge. Things kick off with Michael Vorfeld's "Light Bulb Music No. 2" constructed entirely from the amplified sounds generated by various light bulbs and electrical actuators.
Vorfeld transforms his sources into a compositional form of clinks, clatters, and flickering waves of electronic sound. That approach to close-micing and use of real-time manipulation of low-tech electronics
pops up repeatedly throughout the set, such as in the piece "Brownout," a recording of an installation by Serge Baghdassarians and Boris Baltschun utilizing balloons, water drops, and syringes to create
a constantly morphing sound field of clicks, buzzes, bursts, and patter. Antje Vowinckel weighs in with "Topping and Tumbling" which is based on the sounds captured from spinning tops.
Then there are those like Lucio Capece and Christian Kesten or MEK (Beins, Michael Renkel, and Derek Shirley) who incorporate fans, DC motors, and other mechanical detritus along with acoustic
instruments, analog synths, and electronic manipulations into their improvisations.
Pianists are well-represented, though they tend to either heavily prepare their instruments, utilize old-school electric instruments like the DX7, or, in the case of Andrea Neumann, strip away everything
but for the strings and soundboard. There's pianist Magda Mayas' delicate collaboration with drummer Tony Buck, Jürg Bariletti's duo with bassist Mike Majkowski, or Hanno Leichtmann and Andrea
Neumann's bustling bursts of looped and processed electronics and amplified and mixed string resonance. Brass and reed instruments are utterly transmuted through the use of modifications and
astonishing extended technique, whether trumpet players like Liz Allbee or Axel Dörner (whose duo with Tony Buck is a particular standout), the low end striated groans and growls of Robin
Hayward's microtonal tuba in concert with Morten J. Olsen's rotating bass drum, or the tectonic shifts of the trio Trigger, with Chris Heenan's contrabass clarinet, Matthias Müller's trombone,
and Nils Ostendorf's trumpet.
This is a scene that is inclusive enough to encompass extensions of the vocabularies of free jazz, thrash noise, and song forms as well. The Paul Lovens, Ignaz Schick, Clayton Thomas trio takes off
from the reeds, bass, drums tradition by subverting the post bop language with a skewed sense of time and flow. The Magic I.D. with Margareth Kammerer's plaintive vocals and guitar,
Christof Kurzmann's electronics and chanted vocals, and the paired clarinets of Kai Fagaschinski and Michael Thieke imbue song forms with a drama and mystery on "Love Is More Thicker"
with its processed and looped vocals that weave in and out of the woody quavering clarinets. ThereŐs room for flat-out stomp as well, as proved by the inclusion of MoHa! and their headlong charge
with skirling feedback, pounding drums, and cracked electronics.
Each CD also features a large ensemble, providing a view of the cross-fertilization of the various musicians. The first CD showcases the mercurial dronescapes of The Pitch, a group featuring
Boris Baltschun on pump organ, Koen Nutters on bass, Morten J. Olsen on vibes, and Michael Thieke on bass clarinet augmented by Johnny Chang on violin, Robin Hayward on tuba, and Chris Heenan
on bass clarinet. The septet makes the most of the low-end range of the instrumentation, riding quavering waves of intersecting timbres over the reedy oscillations of pump organ. The inclusion
of a piece by Phosphor on the second CD is a natural choice and their contribution, from 2006, was recorded around the same time as their second Potlatch release and fits in with the approach
to collective improvisation from that release. This is a group that carved out a distinctive sound through the interaction of destabilized layers of activity as electro-mechanical sound sources skitter
across abraded and distressed acoustic instruments. Their improvisation develops in a reverse arc, starting with dense, raw intensity which slowly centers in around spare, carefully placed sounds hung
against a collective calm. The 3rd CD ends with a piece by The Splitter Orchestra, a 20 piece all-star ensemble made up of many of the musicians who appear across the set. As with many groups this size,
the challenge becomes how to keep things from digressing into a massive blow-out; and it is clear that they all are fully aware of that potential. While working with the massing and sectional interactions,
they manage to keep a transparency of sound as the multiple layers of voices weave in and out. It is evident that the group has logged considerable time thinking through their collective approach and the
15 minute piece displays a clear sense of structure and pacing.
This, of course, only scratches the surface of the 3 CDs, and all of the cuts are worth a listen. Through careful choices, well-constructed pacing, stellar production values, and a broadly inclusive reach,
this compilation does a great job of providing the listener with a sense of the current musical scene in Berlin. The best that can be said of any compilation is that it leaves you wanting to dig in further;
to hear more; to dig out recordings you havenŐt listened to in a while and search for recordings by new discoveries. This is one that delivers on all counts.
- Michael Rosenstein, Point Of Departure -
Nicht verfilmt, aber doch einigermaßen vertont wurde hier die 2011 bei der Wolke Verlagsgesellschaft
erschienene 416-seitige Selbstbestimmung einer Szene, die als solche bereits in
BA 71 gewürdigt wurde. BURKHARD BEINS, Mitherausgeber des Buches, fungierte als
Kompilator von 41 Beispielen der Echtzeitmusik in Berlin. Es sind, bei aller Diversität und
Internationalität, Hörproben mit dem gemeinsamen Nenner einer bewusst untrotteligen,
dem Trott des Betriebs sich entziehenden Klanggestaltung, die - möglicherweise - einem
bestimmten Lebensgefühl in den noch billigen Gegenden in Berlin entspricht. Zwar wird
der Begriff 'Avantgarde' dafür gewagt, aber dass er zutrifft, erscheint mir zweifelhaft.
Dazu muüsste nämlich der Vorhut etwas folgen. Mir scheint - um im militärischen Jargon zu
bleiben - eher der Übergang vom Aufklärer und Plänkler zum Deserteur fließend zu sein.
Die Dissidenz zum Betrieb ist offensichtlich, Kritik, Störung, Rückzug und Verweigerung
liegen nahe. Manche sprechen daher unverblümt von einer Ästhetik des Widerstands.
Nicht nur wird dabei das Normierte und Selbstverständliche subvertiert, das vermeintlich
Schöne durch die Schönheit des Hässlichen, das Laute durch Leises, das Geschmierte
durch Sand im Getriebe. Die Abweichung wird auch gelebt, wird existenziell als (im)provisorische
Echtzeit-Boheme im kulturindustriellen Abseits, in nichtakademischen Nichtkarrieren,
im schlechtsubventionierten Do-it-yourself. Insofern gibt es mehr existenzielle
Gemeinsamkeiten als klangliche. Die lassen sich nur vage als bruitophile, meist elektroakustische
"Neue Improvisationsmusik" zusammenfassen. Hinter dem herausstechenden
Jazz von LOVENS / SCHICK / THOMAS vermutet man prompt eine besondere Ironie.
MICHAEL VORFELDs surrende Glühbirnen oder ROBIN HAYWARDs mikrotonales Tubaschnurren
und die weiteren Onkyo-Derivate trennen von POKEMACHINE (Anders Hana &
Mat Pogo) oder PERLONEX mehr als nur 80 Dezibel. Beins' Zusammenstellung ist jedoch
bewusst so integrativ, dass neben ästhetischen Abgruünden wie dem zwischen reduktionistischen
oder dröhnminimalistischen Ansätzen und maximalistischen (MOHA!) auch der
Generation Gap uübersprungen wird. Zwischen SVEN-ÅKE JOHANSSON oder PAUL LOVENS
und den Twens liegen ca. 40 Jahre Bohemeerfahrung, zwischen den Songs von
FERNANDA FARAH & CHICO MELLO und THE MAGIC I.D., dem Groove von THE UNDERSTATED
BROWN und LYSN (jeweils mit Steve Heather an den Drums), den melancholischen
Loops von STATIC (Hanno Leichtmann) oder dem ebenso melancholischen Blick,
den HOTELGÄSTE (Dave Bennett, Derek Shirley & Michael Thieke) aus dem Fenster werfen,
und den Klangexperimenten mit Luftballonen & Wasser (SERGE BAGHDASSARIANS
& BORIS BALTSCHUN) oder mit taumelnden Kreiseln (ANTJE VOWINCKEL) breitet sich
ein weites Stoppelfeld. Ob da immer aufgeschlossenes Mit- oder zumindest respektvolles
Nebeneinander herrscht, wie hier suggeriert wird, sei dahin gestellt. Dennoch duürfte so
mancher Echtzeit-Abend im Ausland ähnlich Berliner Pfannkuchen mit Senf gefuüllt haben.
Spannend fuührt BOGAN GHOST (Liz Allbee & Anthea Caddy) das Gleiten von sehr wenig
zu sehr viel vor, so wie das Bläsertrio TRIGGER (Chris Heenan, Matthias Müller & Nils
Ostendorf) oder AXEL DÖRNER & TONY BUCK die Fluüssigkeit der Klangwelt an sich,
während THE PITCH EXTENDED sie (die Klangwelt) uüber 15 Min. als dröhnendes Kontinuum
zeitlos erscheinen lässt und ANNETTE KREBS sie als Quilt aus Wirklichkeitsfetzen
zusammenstuückt. PHOSPHOR bringt immerhin 7 Köpfe mit ihren Bruitismen und Poesien
unter einen Hut, die exklusiv femininen LES FEMMES SAVANTES lutschen und knurpsen
zu fuünft an einem Bonbon. Exemplarisch wechselt TONY BUCK von Dörner zu SPILL (w/
Magda Mayas) oder den großartigen TROPHIES (w/Alessandro Bosetti & Kenta Nagai) den
Kontext, aber nicht die Frisur. Das innere Auge wird das nicht stören, wenn es sein 'Inner
Mongolia' (IGNAZ SCHICK & SABINE VOGEL) erblickt oder einen 'Ghost' (Mayas, Vogel &
Michael Renkel als PHONOPHONO). Ans Ende platzierte Beins das SPLITTER ORCHESTER
'Live at Hauptbahnhof Berlin'. Im 20-köpfigen All-together-now von Allbee bis Vogel
geht da die Echtzeitmusik stadtmusikantisch in die Offensive und unters Volk, als Berlin
Improvisers Orchestra-Variante der Gesinnungsgenossen in London und Glasgow oder
des Variable Geometry Orchestra in Lissabon. Wie Gottfried Benn einst den europäischen
Zeitgeist des Expressionismus, so könnte Beins den grenzenlosen Echtzeitgeist der
Echtzeitmusik fett unterstreichen.
- Rigobert Dittmann, Bad Alchemy-
You've read the book - see Vital Weekly 796 - but you wondered about the music? Oh Berlin, that vibrant city of new music. Where one lives because its cheap and
where you get hardly any money for playing concert, but there is a plethora of small venues all around. You could, if you want to, go to a concert every night.
Echtzeit means real time, so this is all music played in real time, in Berlin, and that is, to one extend or another, music that has been improvised. That is the parameter
of this set of three discs, in total spanning some three hours of music. Forty-one pieces by a plethora of names such as, (deep breath please) Michael Vorfeld, Der
Kreis Des Gegenstandes, Sink, MEK, Subroutine, Bogan Ghost, Trigger, Thomas Ankersmit, Perlonex, Pokemachine, Tony Buck & Axel Dörner, The Magic I.D.,
The Pitch Extended, MoHa!, Pierre Borel & Hannes Lingens, Phospor, Spill, Ignaz Schick & Sabine Vogel, Annette Krebs, Les Femmes Savantes, Serge Baghdassarians &
Boris Baltschun, Lucio Capece & Christian Kesten, Germ Studies, Jürg Bariletti & Mike Majkowski, Team Up, phono_phono, Ercklentz Neumann, The Understaded Brown,
Static, Lovens/Schick/Thomas, Trophies, Antje Vorwinkel, Nicholas Bussmann & Werner Dafeldecker, Fernanda Farah & Chico Mello, Hotelgäste, Hanno Leichtmann &
Andrea Neumann, Olaf Rupp, Antoine Chessex, LYSN and Splitter Orchestra. If you study the finer print, the credits per track, you will notice that many of these names involve
the same people, working together in all sorts of combinations, telling us something about the vibrant aspect of music life in Berlin. Forty-one pieces of music, from careful
constructions of abstract music, to rock out improvisation, free jazz, pure instruments, onkyo and even a bit of noise here and there (Capece's solo piece on the second disc for instance).
Maybe its a pity that this was released quite a while after the book came out, nine months or so, as this would have been a great set of discs to have been included with the
book I guess, to put things in the right perspective. Still its a fine document of a great scene that is partly not a scene, but more a gathering of many diverse actions.
- Frans de Waard, Vital Weekly -
Autour des années 2000, etre de nationalité japonaise ou résider sur l'archipel nipponne était presque un critére esthétique de
qualité pour moi et pour beaucoup d'autres. Il y a eu un engouement aussi bien pour la japanoise d'un coté (Merzbow, Masonna, Gerogerigegege, etc.), que
pour l'onkyo d'un autre coté (Taku Unami, Taku Sugimoto, Sachiko M, Toshimaru Nakamura), et ceci était du à mon avis aussi bien à une
effervescence créatrice au Japon qu'à une part de fétichisme et d'orientalisme en Europe et aux États-Unis. Dans les musiques nouvelles
et expérimentales (improvisées ou non), la notion de genre ou de style peut déjÀ poser pas mal de problèmes, mais alors celle
de spécificité locale me semble encore plus problématique tant le milieu musical est réduit et me semble souvent en-dehors de toutes
frontières géographiques.
Quoiqu'il en soit, je ne sais pas si les allemands tentent de créer un fétichisme autour de Berlin ou de simplement rendre compte de la situation musicale
autour de cette capitale hyperactive au niveau expérimental (il faut bien le dire); mais aprs la parution d'un livre consacré à la scène
berlinoise et d'une compilation de trois CD publiée par le label russe Mikroton, il semble que l'Allemagne souhaite tout de meme faire valoir ses droits. Et d'un certain
coté, elle le fait bien, ètant donnée l'importante immigration de musiciens qui a eu lieu au cours des dix dernières années dans cette ville,
mais aussi du fait des multiples collaborations et performances qui ont continuellement lieu à Berlin surtout - capitale européenne des musiques improvisées
et expérimentales, malgré certains difficultés économiques, dorénavant inhérentes à chaque ville de toute facon...
Je ne parlerai pas de chaque artiste présent sur cette compilation (due à Burkhard Beins), mais seulement de ce que j'y ai découvert ou de ce qui m'a
le plus marqué sur chaque disque, afin que ce ne soit pas trop long et surtout pas trop redondant (41 pistes quand meme au total). Je laisse le lien de la prsentation
de cette compilation par le label lui-meme au bas de cette chronique. Car oui, la liste est longue et la compilation a quelque chose d'épique et d'exhaustif:
improvisations libres, musiques électroniques, musiques électroacoustiques, chansons, musiques spectrales, post-rock, noise, grindcore - quasiment la totalité
des musiciens berlinois les plus extremes ou les plus originaux semble représentée sur cette compilation.
Dans ce qui m'a marqu#e, il y a tout d'abord la formation Sink (Chris Abrahams/Marcello Busato/Andrea Emke/Arthur Rother), quartet électroacoustique qui nous
livre une longue plage avec une guitare et un synthé post-rock aux intervalles lents et réguliers sur fonds d'improvisations bruitistes et un peu chaotiques.
Une pièce agréable et originale. Quelques pistes plus loin, on trouve le duo Bogan Ghost (Liz Albee/Anthea Caddy) pour un superbe dialogue trompette/violoncelle
qui se joue des notions d'espace, de fracture et de reliefs comme Anthea Caddy a pu nous y habituer. Une pièce virtuose, dense et riche, pleine de techniques
étendues, de calmes et de notes interminables, pour un long crescendo qui nous emmène dans des territoires violents et inconnus. Et enfin, deux
découvertes, la première est la formation MEK (Methyl Ethyl Ketone) avec Burkhard Beins, Michael Renkel et Derek Shirley. Une courte pièce de deux
minutes pour synthétiseurs analogiques et électronique basée sur des loops et des court-circuits, c'est trop court mais ca donne envie de voir ce
qui se passera par la suite. Puis, The Pitch Extended, un quartet formé par Boris Baltschun (electric pump organ) et Morten J. Olsen (vibraphone), avec également
Koen Nutters (upright bass) et Michael Thieke (clarinette basse). La pièce qu'ils jouent, Frozen Orange Extension (Edit) est une composition basée sur un
accord du quartet, un accord qui se module lentement et progressivement, mais qui est étendu, un peu à la manière des techniques de
composition spectrale, par un trio formé de Johnny Chang (violon), Robin Hayward (tuba) et Chris Heenan (clarinette basse). Un long drone acoustique
envoutant et sensible qui cloture ce premier disque en beauté.
Le second disque reprend le flambeau avec un morceau du duo grind-dadaste MoHa! pour réveiller un peu l'auditeur au cas où. Toujours un plaisir
d'entendre ce groupe extreme et fou furieurx. Un plaisir aussi que de retrouver le septet Phosphor (Burkhard Beins/Axel Dörner/Robin Hayward/Annette Krebs/
Andrea Neumann/Michael Renkel/Ignaz Schick) pour une longue pièce de dix minutes, une longue pièce calme, pleine d'espace, aux textures
toujours surprenantes et aux interactions magiques, que je n'avais pas entendu depuis longtemps. Ignaz Schick est un musicien omniprésent à Berlin
que je connais peu et j'ai été franchement surpris par la beauté de son duo avec Sabine Vogel. Un beau mélange de platines, de souffles,
de flutes, d'objets et d'électroniques pour une nappe aux textures planes, profondes et absorbantes. L'autre surprise de ce disque, c'est de voir le peu de temps
accordé Lucio Capece: un duo (très surprenant) de cinq minutes aux cotés de Christian Kesten et un solo de deux minutes trente...
Deux pièces trs bien certes, mais beaucoup trop courtes, comme une présentation frustrante d'un des plus grands musiciens résidant à Berlin!
dommage... Heureusement, il y a tout de meme in between d'Annette Krebs pour rattraper cette lacune, ma piéce préfrßée de toute cette compilation.
Un morceau magnifique où certaines notes sont réptées avec une sorte de gros bol tibétain, auxquelles s'ajoutent des interventions
électroniques diverses, de multiples enregistrements radiophoniques, ainsi que de nombreux field-recordings pris à travers le monde entre différentes tournées.
Un v'eritable art de la composition sonore,de la structure de l'espace, et de l'équilibre entre le son, le bruit, la note et le silence, qui peut rappeler Pisaro à certains
égards. Autre très bonne découverte, la formation fminine Les Femmes Savantes avec Sabine Ercklentz (trompette), Hanna Hartman (objets),
Andrea Neumann (piano, table de mixage), Ute Wassermann (voix) et Ana Maria Rodriguez (électronique) pour une improvisation électroacoustique minimaliste
et onirique, plutot originale et sensiblement merveilleuse.
Pour finir, un troisième disque avec plus de musiques idiomatiques, genre rock, post-rock, dub, (free-)jazz. Car à proprement parler, il n'y a pas de free
sur les autres disques, ce que sur le troisième qu'on peut entendre le trio Paul Lovens/Ignaz Schick/Clayton Thomas pour une courte piste lyrique et énergique
d'une des dernières performances d'Ignaz au saxophone alto je pense. Pièce étonnante aussi, c'est Toppling And Tumbling (short version) d'un compositeur
que je ne connaissais pas: Antje Vowinckel. Une exploration cyclique, systématique et sensible du timbre d'une multitude de percussions dans un dialogue
étroit et absorbant, recommandé. Juste après vient d'ailleurs un incroyable duo violoncelle/contrebasse avec Nicholas Bussmann et Werner Dafeldecker
où l'on jurerait écouter la suite de la précédente pièce pour percussion. Le bois est violemment et obstinément frappé et
les cordes résonnent à travers cette cuve de manière magique durant une phase où les deux musiciens fusionnent avant de se décaler
progressivement. La bonne découverte de ce disque c'est aussi Hanno Leichtmann qui nous propose ici un solo et un duo avec Andrea Neumann: musique informatique
et électronique de boucles en dialogue avec l'exploration méthodique du piano de Neumann. Puis viennent les errances d'Antoine Chessex (saxophone ténor),
musique d'inspiration spectrale où de longues notes de saxophone se superposent à une basse continue en enregistrement multipistes,
le résultat est certes trop court pour vraiment se prendre au jeu, mais tout de meme envoutant grace à l'extreme mobilité du continuum.
Et pour finir, un extrait d'un concert auquel j'avais eu la chance d'assister au cours de l'été 2010 quelques jours avant de rentrer en France.
Il s'agit du Splitter Orchester, un gigantesque orchestre d'environ vingt musiciens parmi les plus talentueux (Liz Allbee, Boris Baltschun, Burkhard Beins, Anthea Caddy,
Werner Dafeldecker, Axel Dörner, Robin Hayward, Sabine Vogel, etc.) réunis par Clare Cooper et Clayton Thomas suite à l'expérience australienne
du Splitter Orchestra. Un orchestre gigantesque qui improvise ici au beau milieu d'un lieu non moins colossal, la gare centrale de Berlin. Les textures se multiplient jusqu'au
chaos, des motifs émergent et se font submerger, l'écoute est attentive au lieu ainsi qu'entre chacun, l'environnement génère la musique
aussi bien que la musique parvient à modifier considérablement le lieu: une expérience unique et époustouflante dont on a la chance
d'avoir un aperu ici; et qui conclut à merveille cette compilation.
Après, comme pour toute compilation, la succession parfois improbable d'esthétiques incomparables peut fatiguer; et la courte durée de chaque
pièce empeche souvent un développement quelconque qui permet de vraiment saisir la musique et la particularité de chacun. Mais bon, c'est le lot
de toutes compilations... Ceci-dit, on a là tout de meme un tat des lieux monumental d'une grande partie des nouvelles musiques européennes, un état
des lieux qui documente très bien la diversité des approches et des esthétiques, des recherches, des volontés et des formules adoptés par chacun.
Musiques électroniques, acoustiques, instrumentales, en groupe, en solo ou en petite formation à travers des collaborations qui se recoupent, musiques idiomatiques,
toutes les formes des nouvelles musiques sont abordées. Cette compilation forme à mon avis une excellente introduction et un moyen de découverte parfait
pour aborder les esthétiques différentes des musiques improvisées et expérimentales pour la décennie 2010.
- Julien Héraud, improv sphere -
Echtzeit - från tystnad till bredd
Förra &åring;ret kom boken 'Echtzeitmusik - Berlin, selfdefining a scene', nu kommer cd-boxen med samma namn. En kraftfull kombo som presenterar den mycket
kreativa scenen i den tyska huvudstaden från mitten av 1990-talet och framåt. Här finns mycket att hämta, bÅde för den redan
invigde och den som bara naggat denna betydelsefulla scen i kanterna. Men att hitta lnken som binder samman allihop är inte helt lätt.
Lika tyst som en skiva frÅn Berlin kunde vara under det sena 90-talet, lika tyst var det lnge om själva scenen utanför en begränsad krets.
Visst var det en alternativ scen, i vissa fall till och med ett alternativ till alternativen. Men vad som pågick i det Berlin som det bara några år tidigare
separerades av en mur hade betydelse - att exempelvis staden fortfarande har ett ständigt inflöde av musiker som vill experimentera med sin musik är
definitivt en frukt därav. I denna mycket speciella miljö där klubbar och scener dök upp i övergivna byggnader i gamla Östberlin
frodades Åter en musikkultur som ville söka nytt och vända sig mot det etablerade. Och då inte bara mot det mainstreametablerade
utan även mot exempelvis den vedertagna formen av improvisationsmusik och frijazz som vuxit fram kring bolaget FMP sedan tidigt 1970-tal.
Med boken Echtzeitmusik Đ Berlin, selfdefining a scene (Wolpe, 2011) och 3cd-boxen Echtzeitmusik Berlin (Mikroton, 2012) görs försök att reda ut begreppen.
Och det är en bra kombo, medan boken fokuserar ganska mycket på de första åren och vad musikvetaren och skribenten Björn Gottstein
kallar för den klassiska fasen 1998-2002, är de allra flesta inspelningarna pÅ cd-boxen frÅn 2010-2011. Detta bevisar att scenen i
högsta grad fortfarande är levande. Ett problem för oss som inte bor i Berlin, eller enkelt kan ta oss dit, är ju annars att den svikande
skivmarknaden har gjort det svÅrare att hänga med. Scenerna i Berlin sprudlar dock, det är bara att titta pÅ sajten
www.echtzeitmusik.de så får man det bekräftat.
Upplägget för boken liknar på ett sätt det som finns på skivan, nåra ett 50-tal texter där, som titeln anger, musiker,
performanceartister, konsertarrangörer och journalister själva försöker definiera sin scen (redaktörer fr boken är Burkhard Beins,
Christian Kesten, Andrea Neumann och Gisela Nauck). En mångfald av sanningar på samma s&aElig;tt som på cd-boxens 40-tal spår.
Således framkommer en hel del motsägelser i boken, och var hittar man sambandet mellan MoHa's explosiva "Adios amigos" och The Magic ID's
"Love is more thicker" med klarinetter, elektronik, gitarr och sång som båda finns med på skivan? Det disparata är dock inte bara en nackdel,
det gör scenen levande och frodig, även om jag inte går så långt som till att kalla den vildvuxen. Dessutom kan skeenden sällan
pÅ ett rättvist sätt beskrivas ur enbart ett perspektiv.
Begreppet Echtzeitmusik föddes i juli 1994 av en grupp musiker dr bland annat gitarristen Olaf Rupp och Hanno Leichtmann ingick. De använde namnet
för att särskilja sig mot stadens frijazz- och improvisationsmusikscen och namnet förekom pÅ flyers, som namn pÅ ett par festivaler
och en konsertserie. I detta tidiga skede tycks de genremässiga begränsningarna inte ha varit sÅ stora, de mesta inom experimentell musik
rymdes oavsett om det kom frÅn rock, jazz, improvisationsmusik eller nutida konstmusik. Den musikaliska utvecklingen kan liknas vid ett timglas
där midjan som inträffade mellan Åren 1998 och 2002 kan sammanfattas i tystnad eller vad som kom att kallas för reduktionism.
Ett begrepp som är ifrÅgasatt men som dock används till och med av kritikerna. Innan midjan spretade det Åt mÅnga hÅll
för att sedan smalna av mot det tysta och sedan terigen ta mÅnga flera vändningar, om än det allra mesta fortfarande var
bÅde lÅgmält och ljudbaserat.
Det lÅgmälda under dessa klassiska År gick hand i hand med att musikerna utvecklade alternativa tekniker för att skapa ljud snarare än toner.
Ljuden som ofta hade en nästan elektronisk klang, ven om de framfärdes pÅ akustiska instrument, Återspeglade en, enligt Björn Gottstein,
alltmer teknifierad vardag med allt frÅn brummande kylskÅp till datorenas lÅgmälda surrande. Samtidigt hittade man i tystnad ett motstÅnd
mot samhällets kompakta informationsflöde. Det hela landade i att musikerna sökte sig till "ljudens periferi" där klangerna närskÅdades
med stort tÅlamod. Ett begrepp som användes var "acoustic microscopy", ett annat som jag tror kom senare var "verfremdungen", det vill säga att
klangerna främmandegjordes frÅn deras traditionella klang. Märkligt, enligt Gottstein, var att detta ändÅ ledde till ngot mycket individuellt.
Det är bÅde underhällande och lärorikt att läsa boken Echtzeitmusik - Berlin. Korta texter av Toshimaru Nakamura och Greg Malcolm om hur det
var att komma till smältdegeln Berlin frÅn Japan respektive Nya Zeeland blandas med teoretiserande kring improvisation kontra komposition, samtal mellan Axel
Dörner och Werner Dafeldecker, eller Thomas Millroths text som mynnar ut i att Echtzeitmusiken handlar mycket om risktagande och att musiken snarare förnimmer
nÅgonting än försöker att skildra. PÅ sÅ sätt lägger redaktörerna ganska mycket i läsarnas egna händer,
nÅgon absolut sanning levereras inte, snarare fÅr man ett antal nycklar som leder in till olika aspekter av en snart 20-Årig historia.
ÅI denna mÅngfald av tillfälliga skeenden och försök att skapa sammanhang är det nÅgra texter jag särskilt vill lyfta fram.
I kapitlet "Social history of the Echtzeitmusik Scene in Berlin" beskriver Marta Blazanovic hur det sociala livet och de enskilda scenernas haft en stor inverkan pÅ scenen.
Och dÅ handlar det inte bara om vänner som spelar med varandra utan om att det byggs upp en kontextuell social miljö som skiljer den frÅn exempelvis
den akademiska miljön. Blazanovic gör jämförelser och finner samband med den etnografiska studie som Anja Schwanhäusser genomförde
pÅ technoscenen i Berlin och ser hur denna fria och öppna scen etablerar "symboliska, rumsliga och sociala strukturer". De som har kunskapen att sedan styra koderna
för dessa strukturer innehar vad Pierre Bourdieu kallar "symboliskt kapital". PÅ en scen där pengar i stort sett är helt frÅnvarande fÅr det
"symboliska kapitalet" stor inverkan och en av de allra viktigaste källorna för detta är ställena där musiken framförs.
Att därför säga att personerna bakom de i sammanhanget klassiska ställena som Anorak, Raumschiff Zitrone, 2:13 Club, Kule/Labor Sonor och senare Ausland
hade stor betydelse fr hur musiken utvecklades är ingen överdrift. Att läsa Blazanovic initierade texter om dessa spelställen är en parallell social historia
till den musikaliska som berättas av andra. Och den icke-hierarkiska bild man lätt fÅr av Echtzeitmusiken fÅr sig en liten törn.
Ungefär samtidigt som den lÅgmälda ljudbaserade musiken utvecklades i Berlin, skedde motsvarande i städer som London, Tokyo och Wien (som dock var
nÅgot tidigare). Att Burkhard Beins
var en central figur i närmandet mellan Berlin och London framgÅr i texten av den walesiske harpisten Rhodri Davies som i mycket bekräftar den bild som Björn Gottstein tecknar.
Redan 1995 kom Beins till London och träffade bland annat John Bisset som drev klubben 2:13 i samma stad, nÅgra År senare startade Beins och Michael Renkel 2:13 Berlin. Utbytet
blev ett faktum där brittiska musiker som Mark Wastell, Rhodri Davies och Phil Durrant spelade i Berlin och Axel Dörner, Andrea Neumann och andra kom till London. Davies beskriver
levande hur musiken utvecklades mot att försöka undvika det narrativa, fÅ de akustiska instrumenten att lÅta elektroniskt och fokusering pÅ hur friktion och olika ytor
pÅverkar klangerna. Naturligtvis var även objekt och preparationer pÅ tapeten. MÅnga av dessa var inte nya inom den improviserade musiken men enligt Davies användes
de pÅ nya sätt. Man var intresserade av smÅ förändringar i tonhöjder, pulser och dynamik och förde in tystnaden som en av musikens parametrar.
Dessutom ifrÅgasattes förhÅllandet mellan komposition och improvisation;
"We were looking at composition through the prism of improvisation and thinking in terms of structure, from, and repetition.", skriver han.
Just detta ifrÅgasättande av sakernas tillstÅnd ser jag som ett gemensamt drag hos mÅnga av Echtzeitmusikens utövare, hur instrumenten används,
hur man ser pÅ komposition,
hur man ser pÅ improvisation, hur man ser pÅ gruppens betydelse, pÅ framförandet etcetera, inget är heligt.
Ett exempel är Andrea Neumann som med sitt specialbyggda "inside piano" gÅr en helt egen väg, frÅn den klassiska
pianoutbildningen till den fria improvisationen. Hon inte bara uteslöt hela det förutbestämda spektrat inom den noterade musiken, utan
även instrumentets förutbestämda form och klang. I pianot som konstruerades av Bernd Bittmann är träramen demonterad, likasÅ mekaniken och själva klaviaturet. IngÅende
beskriver hon hur instrument fungerar med prepareringar och förstärkta ljud som filtreras och mixas. Att hon till fullo behärskar detta instrument vet alla som hört henne spela.
Hennes totala ifrÅgasättande leder sÅledes fram till nÅgot mycket kreativt och säreget.
Man kan naturligtvis diskutera om det är den bästa lösningen att de som deltar i ett skeende är de som är bäst lämpade att beskriva det. Men de lyckas bra och bara
det att en hel underavdelning handlar om kritik som riktas mot Echtzeitmusiken talar om en ganska ödmjuk inställning.
Vad de dremot inte riktigt lyckas med är att sätta gränserna för vad som verkligen är Echtzeitmusik, om det nu
överhuvudtaget är nödvändigt. Kanske var det ändÅ
lättast under den klassiska perioden när tystnaden länkade samman. Men här kom man till vägs ände, och istället kom pop, nutida komposition, jazz och annat in i bilden,
färgat av den estetik som ändÅ utvecklades inom scenen. När vi kommer fram till 2010-2011 och cd-boxen Echtzeitmusik Berlin (Mikroton, 2012) (sammansatt av
Burkhard Beins) rÅder det dock en viss förvirring. Att hitta den röda trÅden, bortom att alla musiker bor i Berlin, är svÅrt.
Det i sig innebär inte pÅ nÅgot sätt att musiken är sämre fr det. Det är över tre timmar tidigare outgiven musik där
mycket nÅr höga höjder. En absolut höjdpunkt
är inspelningen med Splitter Orchester frÅn den nya järnvägsstationen Hauptbahnhof i Berlin. I stycket framfört av den 20 personer starka orkestern med namn som
Werner Dafeldecker, Axel Dörner, Clare Cooper, Sabine Vogel, Burkhard Beins finns bÅde dramatik och stillastÅenden. Exposéer i de smÅ ljuden är fortfarande
framträdande, men här och där dyker Återkommande melodiska fragment upp.
Supergruppen Phosphor finns naturligtvis med och deras musikaliska och personella pÅverkan är märkbar pÅ hela scenen. Åven om de är ett exempel på hur
man inom Echtzeitmusiken gärna spelar i grupper snarare än tillfälliga konstellationer är det imponerande att se i hur många sammanhang gruppens sju
medlemmar Đ Burkhard Beins, Axel Dörner, Ignaz Schick, Annette Krebs, Robin Hayward, Michael Renkel och Andrea Neumann Đ återfinns. Ignaz Schick
roterar sina objekt i Perlonex med Beins och gitarristen Jörg Maria Zeger, men spelar även frijazz på altsax med Paul Lovens och Clayton Thomas.
Acoustics goes electronic med Axel Dörner i ett lågmält Kreis des Gegenstandes med Werner Dafeldecker och Sven-Åke Johansson. Samme Dörner
är betydligt noisigare i en duo med trumslagaren Tony Buck där det handlar om mikrotonala förändringar i mycket tät musik. Så går det på.
Konstellationerna varierar, om än många av dem funnits länge. Och även om musiken inte är lika revolutionerande som tidigare finns nyfikheten och experimentlusten kvar.
Glädjande är att nya namn dyker. Pianisten Magda Mayas är oerhört intressant, likaså trumpeterskan Liz Allbee som tillsammans med cellisten
Anthea Caddy främmandegör klangerna i duon Bogan Ghost. Pianisten Jürg Bariletti och basisten Mike Majkowski är nya namn för mig och spelar
en väl avvägd musik med bde rytm och rörelse.
Att modifierad rock och pop har fått fäste är märkbart. Det finns flera lyckade grupper, bland annat The Understated Brown med Boris Hauf.
Hanno Leichtmanns Static är med sin electronica också betydligt intressantare här än det jag har hört av honom tidigare. Men det finns annat som är ganska intetsägande.
I vilket fall borgar Echtzeitmusiken fortfarande för intressant musik där nya klanger, sammanhang och konstellationer närskådas och ifrågasätts.
- Magnus Nygren, Sound of Music -